Melonpartiet de röda (MP)
Så har Sverige fått ett nytt parti. Det är Melonpartiet (MP) jag menar. Tidigare hette de Miljöpartiet, men efter att ha lämnat sina hjärtefrågor i händerna på kommunister (anförda av Lars Ohly) och populistiska socialister (vars härförare är Toblerone-Mona) återstår bara ett rött innehåll. Trots det röda innehållet hävdar de att de fortsatt är gröna, därav det nya partinamnet efter den klassiska vattenmelonen; rött innehåll med grönt förhållandevis tunt yttre skal. Det gröna finns där för syns skull men innehållet, det man äter, är rött.
Vår vice statsminister Maud Olofsson (C) har tagit fasta på det faktum att Miljöpartiet fått kompromissa med det mesta och numera är ett rött parti. I en artikel i Aftonbladet förklarar hon varför Miljöpartiet inte längre kan leva upp till sin slogan ”de gröna”. Istället, hävdar Olofsson, är det Centerpartiet som står för en modern och trovärdig miljöpolitik tillsammans med Allians för Sverige. Och jag måste ge Maud Olofsson rätt.
De senaste åren har vi satsat 370 miljoner kronor på biogas, 220 miljoner på solceller och 875 miljoner på andra generationens drivmedel. Miljöbudgeten har ökat från 15 till 20 miljarder kronor. Vi har gått från 23 000 miljöbilar till 300 000 tack vare miljöbilspremien.
Valet ser ut att kunna bli en rysare, om man ser på opinionsmätningarna. Men ett före detta grönt miljöparti som blivit rött, ett socialdemokratiskt parti utan en trovärdig ledare med väljare som helst ser Reinfeldt som statsminister och ett smygkommunistiskt vänsterparti som fått gehör för sina tokiga förslag i vänsterkartellen, har förhoppningsvis ingen stor chans att få en majoritet av väljarna på sin sida. Varför skulle svenska folket vilja ha en regering som höjer bensinskatt, inkomstskatt och ger dyrare hushållsnära tjänster, utan att kunna presentera vilka konkreta förbättringar för folk i allmänhet som de ökade intäkterna till staten ger?
