Idag har Aftonbladet presenterat sina anklagelser mot tidigare arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M). Men jag tycker att det hela känns osmakligt. Vi pratar om en person som har haft flera tuffa år bakom sig, med en jobbig skilsmässa och vårdnadstvist. Inte ens politiker förtjänar att få hela sitt privatliv och alla sina misstag uthängda i media.
Innan han blev minister påstås han av Aftonbladet ha köpt sex vid ett tillfälle, av en kvinna. Stämmer detta har han begått ett stort misstag. Av artikeln framgår att redan då hade en tuff tid och inte mådde psykiskt bra. Det är ingen ursäkt, men kanske något som vi ska tänka på innan vi dömer honom för hårt. Alla kan begå enskilda misstag i livet.
Hade detta hänt när han var en av Sveriges ministrar eller om han gjort något annat som påverkat hans officiella uppdrag, så förstår jag att Aftonbladet gör det tufft för honom. När det nu handlar om en gammalt sak, som skedde innan han blev minister, som den prostituerade kvinnan inte ens vill polisanmäla, så känns inte detta som en sak allmänheten behöver veta.
Aftonbladet är antagligen lika stressad som resten av arbetarrörelsen över att Alliansen leder i opinionsmätningarna. De vill uppenbart splittra och skapa misstro mot Alliansen. Det visar inte minst dagens AB-ledare som kraftigt överdriver betydelsen av Littorins misstag och antyder att förtroendet är raserat för hela regeringen Reinfeldt. Lena Mellins analys tycker jag snarare borde komma till slutsatsen att regeringen agerar konsekvent när Littorin snabbt tvingas lämna regeringen, just på grund av att regeringen är bestämt emot sexköp.
Det känns tråkigt att Littorins misstag får så stora proportioner och det känns oetiskt och orättvist mot honom. Han har ju redan avgått som minister. Varför fortsätta jakten på honom? Jag undrar vilken minister Aftonbladet tänker förfölja och korsfästa nästa gång.
Här är ett sunt annat perspektiv på den rapportering som nu sker från Gaza:
Bra att Hamas nu inte får det besök de hade förväntat sig. Hamas förtrycker och förföljer gazaborna samtidigt som de överst på dagordningen har att utrota Israel. Ship to Gaza är nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare.
Samtidigt kan vi läsa i Svenska Dagbladet att Lars Ohly (V) inte skräder orden när han beskriver Israel som ”satans mördare”. Är det verkligen helt OK i Sverige idag att kasta ur sig sådant? Och Lars Ohly vill bli minister i Sveriges regering efter valet? (*ryser*)
Och Miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan är med på en av båtarna i medelhavet.
Detta säger mycket om vilken mellanösternpolitik Sverige riskerar att få efter valet om vänsterkartellen vinner; bojkotta eller kanske helst upplösa Israel som stat, ge bistånd till Hamas och stötta palestinska terrorister med svenska vapen så att de kan ge mer motstånd mot den demokratiska staten Israel.
Efter vad jag läst om det som hänt och om Ship to Gaza så handlar det om en stor aktion mot Israel. Det officiella syftet är att ta förnödenheter till Gaza sjövägen, men i och med det stöttar man Hamas-terroristerna och deras försök att förgöra Israel. Omvärlden borde först se till att få bort Hamas från makten, först då kan det palestinska folket i Gaza få varaktig hjälp på riktigt.
Aftonbladet till Wykman:
Är inte målet – att komma med förnödenheter till Gaza – lovvärt?
– Fast det är ju inte målet med Ship to Gaza. Israel har ju erbjudit sig att frakta dit alla förnödenheter. Målet med detta är ju uppnått: nämligen den situation vi nu befinner oss i – att skapa en stor politisk konflikt. Här måste man granska Ship to Gaza och de verkliga motiven bakom detta mycket mer noggrant. Det är givet att det är en politisk aktion, det är därför det är politiker ombord, säger Niklas Wykman.
Jag trodde väl aldrig att jag skulle hålla med Alexander Bard om något. Någonsin. Men i en debattartikel på Newsmill skriver han, tillsammans med en annan liberal politiker, många spännande tankar om hur man kan förbättra demokratin i partipolitiken.
De föreslår bland annat att man inför en maxperiod för riksdagsledamöter på åtta år, ungefär som för USA:s president. Jag tycker det är ett bra förslag att tidsbegränsa uppdraget. Visst skulle man riskera att mista mycket kompentens, men det skulle hela tiden fyllas på med ny i form av nya hungriga och drivande riksdagsmän. Framför allt kunde man bli av med alla stolvärmare och ”stolpskott”, sådana som jag mött många av inom framför allt Socialdemokraterna. Jag har nyligen skrivit om en S-politiker som är ett bra exempel på en person som inte passar in i riksdagshuset.
Den som är mest lojal mot partiet och håller med partilinjen blir belönad med flest uppdrag och högre positioner. Kandidaterna får välja mellan rollerna: Antingen är du rebellen eller annars håller du dig strikt lojal med partiledningen. Det är alltid rebellen som får betala priset, och det är den lojala som belönas, tvärtemot alla framgångsrika företag och organisationer i resten av samhället.
Bard och hans liberala kollega gör en korrekt analys av hur partipolitiken fungerar.Rebeller ratas och rövslickare rosas. Jag kan skriva långa listor på politiker, från flera olika partier, som gått rövslickandets väg rakt in i riksdagshuset, eller in i andra maktkorridorer för den delen. Jag föraktar sådant. När partierna uppmuntrar sådant beteende skapar de en apatisk kultur av maktfullkomliga människor. Allt för makten.
Riktiga politiker är de som har ryggrad. Bra exempel på sådana är kristdemokraterna Annelie Enochson och Eva Johnsson. Båda är oerhört duktiga och drivande politiker, som i olika sammanhang mött motstånd på grund av att de varit tydliga med och stått fast vid sina principer. Sådana skulle Sverige ha fler av!
Detta är personer som absolut är lojala med sitt parti och som stöttar både partiets frågor och partiledning. Men de har också vett att säga sin egen mening och rösta emot partiet i viktiga frågor. Trots att de vet att partiledningen kommer att se snett på dem. Det är äkta civilkurage.
Dagens politiska ledarstil belönar ja-sägarna framför kritiskt ifrågasättande ledamöter med stor integritet. Med talet om personval vill partiledningarna både äta kakan och samtidigt ha den kvar. De vill ha duktiga ledamöter som profilerar sig, men när det är omröstning ska alla ändå tämjas och infoga sig i ledet.
Än en gång har Carl Bildt visat sin oduglighet som utrikesminister! Tidigare har han öppet provocerat länder som är viktiga vänner till Sverige (se här och här). Efter riksdagens beslut att Sverige, liksom ett stort antal andra länder varav 10 EU-länder, ska kräva att Turkiet erkänner sina övergrepp på bland annat armenier 1915 som folkmord, så har nu Carl Bildt tagit avstånd och sagt att han inte tänker följa beslutet.
”Utrikesminister Carl Bildt, som ihärdigt klargjort att regeringens linje inte ska ändras, och hans turkiska kollega Ahmet Davutoglu träffas nu vid ett informellt flerdagarsmöte i norra Finland. De båda ministrarna fördömde riksdagens klassning på lördagen.”
Det är klart att Turkiets utrikesminister fördömer Sveriges riksdags beslut, eftersom hans land inte vill erkänna sin skuld. Men det förvånar mig faktiskt, trots att jag vet om Carl Bilds opålitlighet, att vår utrikesminister talar emot sin egen riksdag.
Sveriges riksdag är det högsta beslutande organet i vårt land. Regeringen, inklusive utrikesminister Bildt, svarar inför riksdagen. Om riksdagen har beslutat att Sverige ska driva denna sak gentemot Turkiet är det regeringens skyldighet att göra det. Oavsett vad Bildt eller Reinfeldt personligen tycker. Oavsett vad de har för personliga relationer till Turkiets regering. Oavsett vad det skulle kunna få för konsekvenser för relationer och annat.
Carl Bildt verkar tro att han är större än vad han egentligen är. Just nu är han tydligen större än hela riksdagen och dess beslut. Jag irriteras så av Bildts arrogans och menar fortfarande att han borde avgå nu. Före valet. I varje fall förväntar jag mig att det kommer in mer än en anmälan till konstitutionsutskottet framöver, dit Bildt måste komma och förklara varför han öppet visar sin brist på respekt på demokratiskt fattade beslut i Sveriges högsta beslutande församling.
…men också de nationella parlamenten. EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, som träder i kraft idag gör att riksdagen tillsammans med ett fåtal andra kan stoppa förslag utifrån subsidiaritetsprincipen. Bra med förslaget är också den nya öppenheten i EU-kolossen. Men trots de positiva delarna av fördraget är jag skeptisk.
I en artikel i Aftonbladet klargör Lena Mellin vad förändringarna från 1 december 2009 består i. Läs artikeln här
EU får nu en tydlig ledare. En person som blir chef över EU. En president. Låt vara att han är kristdemokrat, det är ju positivt! Men tanken på att ett ämbete inrättas, som med allra största sannolikhet kommer att utvecklas ytterligare (att det kommer att ske en sådan utveckling vet vi genom att titta på EU:s historia) och ges mer makt, den tanken skrämmer mig. Samarbetsområdena inom EU utökas också, exempelvis till säkerhetspolitik. Att EU verkar gå mot bildande av en ny supermakt är tydligt. Det är kanske det som skrämmer mig allra mest.
EU börjar mer och mer likna ett imperium, likt det i Star Wars. Där ett harmlöst, fredligt samarbete plötsligt utvecklades till ett elakt kejsardöme, med en diktator på toppen. Det finns en hel del parodier på detta tema på Internet. Bland annat ett klipp som tar upp EU-ländernas press på Irland att acceptera Lissabonfördraget:
Sverigedemokraterna får 5,8% i Sifos novembermätning och blir större än både Centern och Kristdemokraterna. Jag som sitter lite utanför svensk politik just nu tycker det är kul att se hur de etablerade riksdagspartierna försöker överträffa varandra i politisk korrekthet när de uttalar sig om SD. Det kommer bara fördömanden och kategoriskt föraktfulla uttalanden. Väljarna gillar inte sådant. De andra sju partierna har helt enkelt valt fel strategi i kampen om väljarna. Det har gjort att SD har fått ökat stöd.
Visst har Sverigedemokraterna ett mörkt förflutet. Visst dyker det upp grodor från partiföreträdare runt om landet, exempelvis från Samuel Älgemalm som är fullmäktigeledamot för SD i Växjö kommun. Han har utan belägg från talarstolen påstått att en stor majoritet av alla iranska invandrare är kriminella och sagt att ”tack och lov finns det inte så många judar i Växjö”. Det senare tog han senare tillbaka, för att förtydliga att det egentligen var muslimer han menade…
Men trots tokstollar som Älgemalm så börjar Sverigedemokraterna på många sätt att se ut som ett vanligt parti. Och det skrämmer de etablerade partierna. Problemet som jag ser det är att Sverigedemokraterna mutat in ett område i svensk politik som inga andra partier haft som sitt på många år. Sedan Moderaterna blev det nya arbetarpartiet, sedan Mona Sahlin fick uppdraget att leda sossarna och Kristdemokraterna började tveka kring viktiga frågor för väljarna, som en restriktiv abortpolitik och sänkt bensinskatt, har det funnits ett vakuum. Alla etablerade politiska partier har tävlat i politisk korrekthet, ett spel som jag högt föraktar.
Sverigedemokraterna tog däremot på sig att tala för vanliga människor. De sa sådant som många tänker, men som är förbjudet att uttala. Och de fick utrymme i media för sina åsikter. Därför har de vuxit.
Men jag är inte säker på att de kommer in i Riksdagen nästa år. Det är 10 månader kvar. Göran Hägglund (kd) har lagt ut en tydlig politisk linje sedan sommaren 2009. Talet om ”Verklighetens folk” och kritiken mot kultureliten kommer att sätta spår i svensk politik. Det är jag övertygad om. Budskapet måste bara upprepas och göras tydligt för svenska folket. Nämligen att det finns ett parti som bär en röst för vanliga människor. Det är Kristdemokraterna och inget annat parti.
Diskussionen om vilka partier som ska få representeras i olika offentliga debatter och skoldebatter upprör ofta känslor. De som ansvarar för att arrangera en politisk debatt har ofta olika uppfattningar om vilka partier som borde bjudas in.
Senaste exemplet som uppmärksammats var Haganässkolan i Älmhult, som enbart bjöd in riksdagspartierna. Detta trots att debatten handlade om valet till Europaparlamentet, där Junilistan är ett av Sveriges nuvarande största partier. Det spelar väl ingen roll att de har låga opinionssiffror just nu, som en rektor anförde som argument för att inte bjuda in dem? I så fall borde inte Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna alltid vara bjudna på debatter, eftersom de riksdagspartierna emellanåt hamnar under 4%-spärren i opinionsmätningar.
Ett annat exempel var när det skulle arrangeras en EU-debatt på Växjö universitet och man kom fram till att man bara skulle bjuda in vissa partier. Kristdemokraterna och Junilistan tillhörde dem som inte skulle få komma. Senare ändrade man sig och det blev en bredare debatt mellan alla partier som idag finns i EU-parlamentet. Jag menar att det kan vara farligt att sätta upp vissa principer för vilka partier som ska få synas. Ofta tar rektorer, samhällslärare och andra debattarrangörer på sig rollen att filtrera vilka åsikter som ska få representeras.
Att utesluta människofientliga krafter, som exempelvis nazistiska, kommunistiska och rasistiska partier, är rimligt eftersom det de står för är i direkt motsats till demokratin och de värderingar samhället bygger på. Men att göra urval bland partier som är relevanta, antingen för att de redan finns som folkvalda eller för att de lyckats komma högt i trovärdiga opinionsmätningar, tycker jag är fel. Med mitt resonemang ska man kunna ta debatten inte bara med riksdagspartierna, utan också med exempelvis Junilistan, Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Varför exkludera en del av demokratin?
Det är lätt att vända kappan efter vinden när många gör det samtidigt. Stefan Swärd, kyrkoledaren som ofta författar politiska artiklar, skrev i Dagen 19 juni att han ändrat åsikt i fråga om Irakkriget. För fyra år sedan menade han att ”ett ingripande för att få bort en regim präglad av ondska var moraliskt försvarbart”. Idag tycker han annorlunda.
Swärd menar att i efterdyningarna av kriget har nya terroristorganisationer poppat upp och läget är mer allvarligt än tidigare. Vi kan inte säga emot den analysen. Däremot vill vi hävda att det som nu sker i Mellanöstern bevisar hur viktigt det är att demokratiarbetet ges stöd. Tidigare har Mellanösterns diktaturer fått styra ostört, fått förtrycka sina medborgare och frånhålla dem de av FN stadgade mänskliga rättigheter. Genom USA och de allierade har mycket av det som tidigare var dolt nu blivit synligt.
Det är inte USA som ska ställas till svars för att islamister som al-Qaida, talibanerna, och Hamas nu har stärkt sina ställningar, utan länder som Syrien och Iran som understödjer dem och ger ideologiskt stöd, som förser dem med vapen och ger dem skydd på sitt territorium.
I sin artikel skriver Stefan Svärd att syftet med Irakkriget enbart var att få bort Saddam Hussein. Men låt oss se till huvudsyftena med anfallet mot Irak:
Det främsta målet var att Saddam Husseins diktatoriska styre som kostade miljoner människor sina liv, skulle upphöra. Det andra målet var att hjälpa Irak till demokratiskt självstyre. Det tredje målet var att finna och eliminera massförstörelsevapen, vapenprogram och terrorister. Det fjärde målet var att samla information om terrornätverk. Det femte målet var att häva sanktionerna och leverera humanitärt stöd. Det sjätte målet var att säkra att Iraks oljefält och resurser även skulle komma landets minoriteter till del.
När Saddam var diktator i landet (1979-2003) visade han upp en brutal grymhet. Utrensningar i Baathpartiet, avrättningar av oliktänkande och släktingar, däribland sina två svärsöner. Gasattacker (med franska Mirageplan) mot den irakiska civilbefolkningen i staden Halabja (16/3/1988) där 5000 dödades. Kriget mot Iran 1980-88 som krävde hundratusentals människoliv följt av invasionen 1990 av Kuwait och 1991 skickades scudmissiler mot Israel. Det var Saddams styre som nu är ett minne blott.
Svärd instämmer med de amerikanska presidentkandidater som vill retirera från Irak. Men vad ska komma därefter? Om svaret är ut med USA och in med FN, spelar det ingen roll för en amerikansk soldat om hans landsmän står under egen flagg eller FN-flagg. Dör gör de ändå. Däremot spelar det en stor roll om USA drar sig ur Irak. Amerikanarna har varit där i snart fyra år. De är stationerade. De har lärt sig och lär sig alltjämt landet. Att överlämna allt till nya fredsskapande och fredsbevarande trupper vore att ta minst ett steg tillbaka. Om svaret är att lämna landet helt blir det lätt som den amerikanske senatorn John McCain påpekade i våras: en etnisk rensning i Bagdad i storleken av massakern i Srebrenica.
Det har ingen nytta med sig att idag hävda att invasionen av Irak 2003 var fel. Det ger bara vatten på deras kvarn som vänder sig emot USA:s frihetsinsatser runt om världen och som är fiender till demokrati och frihet. Istället borde Swärd och andra förståsigpåare använda sin energi till att kritisera diktaturregimerna som understödjer terrornätverken. De är den verkliga orsaken till att konflikten i Irak fortsatt och att demokratibyggandet kommer att få ta lång tid.
Demokratin som styrelseskick utgör grunden för vårt samhällsbygge. För att det demokratiska arbetet i vår representativa demokrati ska fungera krävs att alla som har fått folkets förtroende också följer de spelregler som är uppsatta. Folkets förtroende är inte något man tar, utan något man får, och med det förtroende som politiken har fått följer också ett representativt ansvar.
I Växjö kommun har vi sett hur en ny maktkultur formats av den politiska majoriteten i kommunen med socialdemokraterna i spetsen, där informella beslut fattas partierna emellan utanför de kommunala sammanträdesrummen. Majoritetens partier har tillsammans lite drygt 50% av platserna i kommunfullmäktige samt i kommunens nämnder och styrelser. Det innebär inte att beslut per automatik kan fattas på majoritetens gruppmöten och därefter direkt förväntas effektueras av kommunförvaltningarna. Inte förrän klubban slagits i bordet i en kommunal politisk instans kan tjänstemännen förväntas börja arbeta med beslutet. Det är nämnden eller styrelsen som är den formellt kompetenta beslutsfattaren – inte majoritetens gruppmöten eller överläggningar.
Under de senaste veckorna har tydliga exempel på lika delar brister i det demokratiska synsättet och maktfullkomliga övergrepp strömmat mot oss från den lokala politiska spelplanen. Vi har kunnat ta del av maktfullkomliga yttringar på VÖFAB:s styrelsemöten, där besluten redan påstås vara klara – innan mötet ens har tagit sin början. Vi har kunnat läsa om maktfullkomliga socialdemokrater som har skrivit på pensionsavtal, i strid med fullmäktigebeslut och nu senast kan vi rapportera från kulturnämnden, där den socialdemokratiske ordföranden i nämnden nyligen hänvisade till ett muntligt löfte från kommunstyrelseordförande Carl-Olof Bengtsson, i samband med interna överläggningar, och menade därigenom att några ytterligare garantier inte behövdes innan man fattade ett ekonomiskt beslut. När makthavarna blir större än makten eller till och med större än den demokrati de säger sig representera, då är det dags att ta en välbehövlig paus och reflektera över det ursprungliga uppdraget och påminna sig om vad demokratins ursprungliga tankar egentligen handlar om.
Socialdemokraterna med samarbetspartier uppträder gång på gång som om man ”äger” Växjö kommun. Eftersom den politiska processen är lång är det viktigt att våga pröva ny fakta och nya kunskaper hela vägen fram tills slutligen ett klokt beslut fattas. Så länge vi har en representativ demokrati, där fler än majoritetspartierna ingår i styrelser, nämnder och kommunfullmäktige, så förväntar vi oss att våra röster också räknas, och att det åtminstone hypotetiskt sett är möjligt att fatta andra beslut än det som majoriteten kommit fram till internt.
Ska man leda en kommun måste man kunna ta ansvar. I ansvarstagandet ligger att lyssna både på oppositionspartierna och våra medborgare (de som berörs av besluten), att vara noggrann med att beslut fattas formellt korrekt och skriftligt samt att inga beslut kan anses vara fattade innan klubban i behörig kommunal instans är slagen i bordet.
Vi kristdemokrater är beredda att ta ansvar för Växjö kommun, när vi får det förtroendet av väljarna. Vi är främmande för den maktkultur som socialdemokraterna har skapat. Vi vill underlätta den demokratiska processen och skapa delaktighet både mellan alla förtroendevalda och kommunens alla medborgare. Vi vill återupprätta den sunda demokratin!
Gift med Teresa sedan 27 mars 2010. Hette tidigare Olofsson. Har under drygt tio års tid varit kristdemokratisk kommun- och landstingspolitiker i Kronobergs län. Senast bland annat som ordförande för Överförmyndar- nämnden i Växjö kommun och nämndeman i Länsrätten. Lämnade dessa uppdrag i september 2009 på grund av flytt till Norge.
Tidigare vice förbunds- ordförande för KDU, ordförande för Samfundet Sverige-Israel i Växjö och förbundsordförande för Svensk-amerikanska förbundet. Vice president för Ungdomens Nordiska Råd sedan oktober 2008.
Svensk politik | andreas | 
2010-07-10 10:04 | 
Comments (4) 
Prenumerera