Farouck Medina arbetar som handläggare på Försäkringskassan. Han har skrivit ett faktafyllt inlägg om sanningen bakom sjukskrivningsreglerna. Detta är en röst från verkligheten, från en person som vet hur saker och ting ligger till.
Och han förklarar både hur byråkratin fungerar, samt hur människorna som berörs av detta hanteras av systemet.
Han kommenterar också vänsterexperiments förslag ”Lex Jörg”. Där de rödgröna försöker personifiera sin politik, och skapa sympatier för den, genom att lyfta fram mannen som angrep Reinfeldt i TV-utfrågningen häromkvällen. Han jobbar 75% och vänsterns propaganda säger att han tvingades till Samhall på 25%, vilket skulle anses som kränkande för en överläkare.
En av kommentarerna på Aftonbladet.se påpekade att denna man med 75% anställning antagligen ändå har betydligt högre lön än de allra flesta svenskar. Det är inte så att just Jörg far hemskt illa. Andra personer med låga inkomster som hamnar mellan stolarna och drabbas ekonomiskt, det är personer som är värda att uppmärksammas. Inget system är felfritt och det finns alltid en risk att folk hamnar mellan stolarna. Dessa risker, har socialminister Göran Hägglund (KD) tydligt uttalat, ska regeringen jobba för att minimera.
Kommentaren på Aftonbladet är också intressant, eftersom den belyser att 100% är normen i socialdemokraternas värld. Alla ska ha rätt till heltid, säger de. Men jag håller inte med. Alla ska ha möjlighet att hitta ett arbete, är en bra princip. Omfattningen måste kunna variera, så länge människor har möjlighet att försörja sig och sin familj. Det tror jag säkert att Jörg kan. Och om han inte är nöjd med FK-beslutet, så kan han söka sjukpenning igen efter 3 månader, förklarar FK-handläggaren i sin artikel i SvD.
Denna bortre gräns i sjukförsäkringen ska ses som en möjlighet. Ingen blir utförsäkrad i välfärdsstaten Sverige. Nuvarande sjukförsäkring öppnar en bro till arbetsmarknaden, så att alla som har möjlighet/förutsättningar och motivation kan återgå till eget arbete och egen försörjning efter en långtidssjukskrivning.
Farouck Medina i SvD
Den sista tiden har jag blivit så frustrerad över att politiska utspel från vänsterkartellen framställs som ”nya förslag”. Trots att Alliansen redan genomfört det eller kommit med samma förslag! Vad är det hos media som gör att de exempelvis uppmärksammar de rödgröna partiernas satsningar på pensionärer? Till exempel säger de nu att ”Äldre ska få rätt att bo ihop”, men det är ett gammalt kristdemokratiskt förslag. Kristdemokraterna gav vallöftet redan i april 2010. Det är ju gammal skåpmat eller som äldreminister Maria Larsson kallar det; ”ett slag i luften”.
Något som är bra i de rödgrönas förslag?
– Ja, bättre mat för äldre, och det har vi satsat på i fyra år. Vi har satsat 5,3 miljarder, de vill satsa 50 miljoner. Det är ju på marginalen. Parboendegaranti har vi utlovat och Lex Gulli, ja det ryms inom den Lex Sarah som vi redan lagt på plats. Det är ett slag i tomma luften.
Maria Larsson (KD) till SVD
Det är Svenska Dagbladet som publicerar Maria Larssons synpunkter. Som vanligt blandar Aftonbladet ihop sin röda politiska färg med det redaktionella innehållet och utelämnar kommentarer från Alliansen. Samma sak med förslaget om mer pengar till studenter. Inte ett ord om att Alliansen redan föreslagit en markant höjning, som studentorganisationer hyllat. Med Alliansen får en student 9300 kr/månad istället för som idag 8140 kr (DN). Oskar Öholm (M), som engagerat sig för Sveriges studenter, skriver också om detta på sin blogg.
Det är inte bara Aftonbladet som har röd partifärg blandad med artiklarna. PRO intervjuas friskt på nättidningarna, utan att nämna deras röda partisympatier. På SVD kan vi till exempel läsa att de är kritiska till Alliansens förslag. Surprise, surprise?
Som tur är leder Alliansen stort i mätningarna.. Förhoppningsvis genomskådar svenska folket leken ”Följa John” som vänsterexperimentet ägnar sig åt. De tittar bara på vad Alliansen gör, och så härmar de efter precis som i leken. För det kommer inga nya förslag från den sidan. När de ska presentera sin politik, då åker de tåg genom Sverige (precis som Alliansen). De väljer att fokusera på mer pengar till äldre (precis som Alliansen) och mer pengar till studenter (precis som Alliansen).
När det kommer till egna initiativ från de rödgröna handlar det om att införa en butler i tunnelbanan i Stockholm, istället för Alliansens RUT som når hela landet. Och såklart förlaget om att ensidigt tvinga USA att dra tillbaka alla sina baser från hela världen (signerat kommunisten Ohly), som visar att de rödgröna inte vet hur man bedriver utrikespolitik.
Det system som i Sverige införts av den borgerliga regeringen ger avsedd effekt. Köp av hushållstjänster ökar, företagen anställer och svartjobben minskar. /../Det är bra att arbetare som varit hänvisade till otrygga villkor, utnyttjade av kriminella ligor, kan få avtalsenlig lön och en framtida pension. Hur kan det vara dåligt för arbetarklassen?
Erik Laakso & Louise Persson (S) i Aftonbladet
Här är en läsvärd debattartikel i aftonblaskan, där två socialdemokratiska debattörer förklarar varför Socialdemokraterna borde vara för RUT. De markerar också ett tydligt motstånd mot Jämtin och Stockholms-sossarnas patetiska förslag om en butler i tunnelbanan. Stödet till att få utfört hushållsnära tjänster borde komma hela Sverige till del, argumenterar de klokt! 
Även om de rödgröna gång på gång försöker övertyga svenska folket om att de kan regera tillsammans, så känns det fortfarande långt från trovärdigt. Kvällens framträdande i SVTs partiledarutfrågning, där Mona Sahlin (S) fick möjlighet att framträda som statsministerkandidat och ledare för en påstått samlad opposition, blev ett fiasko för vänsterkartellen.
När Socialdemokraterna, senast under Göran Persson, satt i regering var socialdemokraterna tydliga med att de var regeringspartiet. Deras politik var i slutändan det som gällde, även om de kompromissade in vissa frågor från samarbetspartierna. Inte så att jag är en stark vän av Socialdemokraterna, men faktum är ju att de har regerat landet så pass länge att de vet hur man ska agera i regeringsställning. Till exempel kan man inte som regeringsparti gå ut och kräva ensidigt att USA ska dra tillbaka alla trupper från de 140 baser de har runt om i världen, medan ryssarnas baser är helt legitima.
Låt oss dra en parallell mellan svensk inrikespolitik och filmen Lejonkungen. Reinfeldt får axla rollen som Mufasa. Som Simba ser jag gärna Göran Hägglund, medan Björklund och Olofsson kan få vara Timon och Pumba (inte så skärpta, men nyttiga att ha när det gäller 
). Mona Sahlin är självskriven som Scar. Låt oss också anta att det sker som i filmen, att Scar får ta över lejonriket. Det som kommer ske då är att de frodiga landskapen kommer att försvinna. Växtlighet, sol och tillgång till mat kommer att ersättas med torka, mörker och brist på resurser. Det är vad som kommer att ske eftersom Sahlin bjöd in de skattande hyenorna (vänsterpartiet och miljöpartiet) till samarbete.
Socialdemokraterna kan med bihangen V och MP inte längre stå för en någorlunda ansvarsfull politik. Istället är det gamla Sovjet som tar plats i regeringen tillsammans med lata och opålitliga miljöpartister. Johan Ingerö har lyckats formulera detta skarpt, och på ett humoristiskt sätt, i sin analys av dagens partiledarutfrågning.
Sahlin kunde inte ge något rimligt svar på frågan varför det just är amerikanska baser och kärnvapen som måste monteras ned och skickas hem. Hon gjorde ett par desperata försök att lösgöra sig från det Ohlycksaliga utrikesprogrammet, men utan att lyckas. Frågorna klibbade fast som sovjetisk olja, och S-ledarens humör sjönk i samma takt som hennes frustration steg. ”Varför skriver ni inget om Ryssland, som just har varit i krig”, undrade Knutsson. ”Om det inte står något om det så borde det göra det”, blev det något bisarra svaret.
Johan Ingerös analys av Mona Sahlins utfrågning i SVT
Här är en läsvärd ledare i Nerikes Allehanda som visar hur verklighetsfrånvända socialdemokraterna är.
Oavsett om väljaren står till höger eller vänster: Om vi ställer butlern i tunnelbanan mot skatteparadis för låginkomsttagare, är det ingen tvekan om att skatteparadiset vinner.
Läs mer på Nerikes Allehandas hemsida
Utan belägg kan man ju inte påstå något, men visst känns det misstänksamt att Thomas Bodström (S) först accepterar ett drogtest, men sedan säger bestämt nej när han får höra vilka droger han ska testas för? Har han något att dölja?
Hans främsta politiska motståndare justitieminister Beatrice Ask (M) ställde upp på drogtesten som Sveriges Radio P3 genomförde. Maud Olofsson (C) är en av dem som ifrågasätter varför Bodström nekade testen.
– Han tackade ju ja till det erbjudandet men han vände på klacken lite senare. Det väcker ju bara en massa misstankar, säger Maud Olofsson.
Artikel i Expressen
Om du inte har sett Thomas Bodströms märkliga agerande i samband med drogtesten, så måste du göra det nu.
Klicka här för att se den på Aftonbladets Webb-TV
Efter att först ha sagt ja, utan att blinka, säger Bodström till P3:
– Nä, jag känner inte för det nu jag känner det blir för personligt och jag känner mig genomsvettig med skjorta och allting.
Läs mer på P3s hemsida
Bodström, som är för att skolelever drogtestas vill inte själv ställa upp, med motiveringen att han är ”genomsvettig med skjorta och allting”…
Frågan åtminstone jag ställer mig är; vad knarkar Bodström?
Så har Sverige fått ett nytt parti. Det är Melonpartiet (MP) jag menar. Tidigare hette de Miljöpartiet, men efter att ha lämnat sina hjärtefrågor i händerna på kommunister (anförda av Lars Ohly) och populistiska socialister (vars härförare är Toblerone-Mona) återstår bara ett rött innehåll. Trots det röda innehållet hävdar de att de fortsatt är gröna, därav det nya partinamnet efter den klassiska vattenmelonen; rött innehåll med grönt förhållandevis tunt yttre skal. Det gröna finns där för syns skull men innehållet, det man äter, är rött.
Vår vice statsminister Maud Olofsson (C) har tagit fasta på det faktum att Miljöpartiet fått kompromissa med det mesta och numera är ett rött parti. I en artikel i Aftonbladet förklarar hon varför Miljöpartiet inte längre kan leva upp till sin slogan ”de gröna”. Istället, hävdar Olofsson, är det Centerpartiet som står för en modern och trovärdig miljöpolitik tillsammans med Allians för Sverige. Och jag måste ge Maud Olofsson rätt.
De senaste åren har vi satsat 370 miljoner kronor på biogas, 220 miljoner på solceller och 875 miljoner på andra generationens drivmedel. Miljöbudgeten har ökat från 15 till 20 miljarder kronor. Vi har gått från 23 000 miljöbilar till 300 000 tack vare miljöbilspremien.
Maud Olofsson (C) i Aftonbladet
Valet ser ut att kunna bli en rysare, om man ser på opinionsmätningarna. Men ett före detta grönt miljöparti som blivit rött, ett socialdemokratiskt parti utan en trovärdig ledare med väljare som helst ser Reinfeldt som statsminister och ett smygkommunistiskt vänsterparti som fått gehör för sina tokiga förslag i vänsterkartellen, har förhoppningsvis ingen stor chans att få en majoritet av väljarna på sin sida. Varför skulle svenska folket vilja ha en regering som höjer bensinskatt, inkomstskatt och ger dyrare hushållsnära tjänster, utan att kunna presentera vilka konkreta förbättringar för folk i allmänhet som de ökade intäkterna till staten ger?
Jag förstår inte varför det är så mycket bråk i landets kommuner om Kronprinsessans bröllop. Mest handlar det tydligen om huruvida kommunen ska ge en gåva eller inte – något som jag som skattebetalare förväntar att min kommun ska göra! Det är vår blivande monark som ska gifta sig.
Men den stora nyheten idag är att Bo-Eddie Rossbol (S), kommunfullmäktiges ordförande i Emmaboda, tänker åka till bröllopet som gäst, trots att hans partikollega kommunalrådet bestämt att ingen från kommunen ska åka.
– Statschefen kallar. Jag vill se vad det är. Jag har ju aldrig varit med om något sånt tidigare. Jag tycker det är kul. Det lär bara hända mig en gång i livet.
Bo-Eddie Rossbol (S) till Aftonbladet
Jag hejar på Bo-Eddie!!
”Om de rödgröna vinner valet höjs skatten för löntagarna med totalt sex miljarder kronor. Per person blir höjningen mellan 100 och 150 kronor i månaden.”
Lena Mellin i Aftonbladet
Det är ju bra att socialdemokraterna är tydliga med vad de vill. Tobleronepolitiken Mona Sahlin för innebär att de rödgröna vill köpa ting och tang och skicka räkningen till svenska folket. För att kunna betala allt de vill göra ska de höja skatten för alla som har ett arbete. Redan innan valet lovar alltså Sahlin att hon, arbetarpartiets ledare, vill höja skatten för alla de som arbetar.
Alliansen däremot vill att arbete ska löna sig och har gjort ett bra arbete med införandet av jobbskatteavdraget. Det leder till större motivation att skaffa sig och behålla ett arbete, och dessutom får löntagare mer pengar över att handla för, vilket ökar handeln.
Jag vet inte hur sossarna tänker när de vill sänka skatter för sjuka och arbetslösa. Viktigast för de grupperna är väl att rehabilitera och hjälpa hitta jobb? Och såklart, för de som är kroniskt sjuka och därmed inte kan jobba och försörja sig själva, så måste det finnas bra ekonomiska förutsättningar. Men det är inte det Mona Sahlins politik handlar om.
Jag trodde väl aldrig att jag skulle hålla med Alexander Bard om något. Någonsin. Men i en debattartikel på Newsmill skriver han, tillsammans med en annan liberal politiker, många spännande tankar om hur man kan förbättra demokratin i partipolitiken.
De föreslår bland annat att man inför en maxperiod för riksdagsledamöter på åtta år, ungefär som för USA:s president. Jag tycker det är ett bra förslag att tidsbegränsa uppdraget. Visst skulle man riskera att mista mycket kompentens, men det skulle hela tiden fyllas på med ny i form av nya hungriga och drivande riksdagsmän. Framför allt kunde man bli av med alla stolvärmare och ”stolpskott”, sådana som jag mött många av inom framför allt Socialdemokraterna. Jag har nyligen skrivit om en S-politiker som är ett bra exempel på en person som inte passar in i riksdagshuset.
Den som är mest lojal mot partiet och håller med partilinjen blir belönad med flest uppdrag och högre positioner. Kandidaterna får välja mellan rollerna: Antingen är du rebellen eller annars håller du dig strikt lojal med partiledningen. Det är alltid rebellen som får betala priset, och det är den lojala som belönas, tvärtemot alla framgångsrika företag och organisationer i resten av samhället.
Ur artikeln på Newsmill
Bard och hans liberala kollega gör en korrekt analys av hur partipolitiken fungerar. Rebeller ratas och rövslickare rosas. Jag kan skriva långa listor på politiker, från flera olika partier, som gått rövslickandets väg rakt in i riksdagshuset, eller in i andra maktkorridorer för den delen. Jag föraktar sådant. När partierna uppmuntrar sådant beteende skapar de en apatisk kultur av maktfullkomliga människor. Allt för makten.
Riktiga politiker är de som har ryggrad. Bra exempel på sådana är kristdemokraterna Annelie Enochson och Eva Johnsson. Båda är oerhört duktiga och drivande politiker, som i olika sammanhang mött motstånd på grund av att de varit tydliga med och stått fast vid sina principer. Sådana skulle Sverige ha fler av!
Detta är personer som absolut är lojala med sitt parti och som stöttar både partiets frågor och partiledning. Men de har också vett att säga sin egen mening och rösta emot partiet i viktiga frågor. Trots att de vet att partiledningen kommer att se snett på dem. Det är äkta civilkurage.
Dagens politiska ledarstil belönar ja-sägarna framför kritiskt ifrågasättande ledamöter med stor integritet. Med talet om personval vill partiledningarna både äta kakan och samtidigt ha den kvar. De vill ha duktiga ledamöter som profilerar sig, men när det är omröstning ska alla ändå tämjas och infoga sig i ledet.
Ur artikeln på Newsmill
Svensk politik | andreas | 
2010-09-05 12:55 | 
Comments (0) 
Prenumerera