En röst från verkligheten

Farouck Medina arbetar som handläggare på Försäkringskassan. Han har skrivit ett faktafyllt inlägg om sanningen bakom sjukskrivningsreglerna. Detta är en röst från verkligheten, från en person som vet hur saker och ting ligger till.
Och han förklarar både hur byråkratin fungerar, samt hur människorna som berörs av detta hanteras av systemet.

Han kommenterar också vänsterexperiments förslag ”Lex Jörg”. Där de rödgröna försöker personifiera sin politik, och skapa sympatier för den, genom att lyfta fram mannen som angrep Reinfeldt i TV-utfrågningen häromkvällen. Han jobbar 75% och vänsterns propaganda säger att han tvingades till Samhall på 25%, vilket skulle anses som kränkande för en överläkare.

En av kommentarerna på Aftonbladet.se påpekade att denna man med 75% anställning antagligen ändå har betydligt högre lön än de allra flesta svenskar. Det är inte så att just Jörg far hemskt illa. Andra personer med låga inkomster som hamnar mellan stolarna och drabbas ekonomiskt, det är personer som är värda att uppmärksammas. Inget system är felfritt och det finns alltid en risk att folk hamnar mellan stolarna. Dessa risker, har socialminister Göran Hägglund (KD) tydligt uttalat, ska regeringen jobba för att minimera.

Kommentaren på Aftonbladet är också intressant, eftersom den belyser att 100% är normen i socialdemokraternas värld. Alla ska ha rätt till heltid, säger de. Men jag håller inte med. Alla ska ha möjlighet att hitta ett arbete, är en bra princip. Omfattningen måste kunna variera, så länge människor har möjlighet att försörja sig och sin familj. Det tror jag säkert att Jörg kan. Och om han inte är nöjd med FK-beslutet, så kan han söka sjukpenning igen efter 3 månader, förklarar FK-handläggaren i sin artikel i SvD.

Denna bortre gräns i sjukförsäkringen ska ses som en möjlighet. Ingen blir utförsäkrad i välfärdsstaten Sverige. Nuvarande sjukförsäkring öppnar en bro till arbetsmarknaden, så att alla som har möjlighet/förutsättningar och motivation kan återgå till eget arbete och egen försörjning efter en långtidssjukskrivning.

Farouck Medina i SvD

Falsk sanning om vad som vinner valet

Rödgröna leker ”Följa John”

Den sista tiden har jag blivit så frustrerad över att politiska utspel från vänsterkartellen framställs som ”nya förslag”. Trots att Alliansen redan genomfört det eller kommit med samma förslag! Vad är det hos media som gör att de exempelvis uppmärksammar de rödgröna partiernas satsningar på pensionärer? Till exempel säger de nu att ”Äldre ska få rätt att bo ihop”, men det är ett gammalt kristdemokratiskt förslag. Kristdemokraterna gav vallöftet redan i april 2010. Det är ju gammal skåpmat eller som äldreminister Maria Larsson kallar det; ”ett slag i luften”.

Något som är bra i de rödgrönas förslag?
– Ja, bättre mat för äldre, och det har vi satsat på i fyra år. Vi har satsat 5,3 miljarder, de vill satsa 50 miljoner. Det är ju på marginalen. Parboendegaranti har vi utlovat och Lex Gulli, ja det ryms inom den Lex Sarah som vi redan lagt på plats. Det är ett slag i tomma luften.

Maria Larsson (KD) till SVD

Det är Svenska Dagbladet som publicerar Maria Larssons synpunkter. Som vanligt blandar Aftonbladet ihop sin röda politiska färg med det redaktionella innehållet och utelämnar kommentarer från Alliansen. Samma sak med förslaget om mer pengar till studenter. Inte ett ord om att Alliansen redan föreslagit en markant höjning, som studentorganisationer hyllat. Med Alliansen får en student 9300 kr/månad istället för som idag 8140 kr (DN). Oskar Öholm (M), som engagerat sig för Sveriges studenter, skriver också om detta på sin blogg.

Det är inte bara Aftonbladet som har röd partifärg blandad med artiklarna. PRO intervjuas friskt på nättidningarna, utan att nämna deras röda partisympatier. På SVD kan vi till exempel läsa att de är kritiska till Alliansens förslag. Surprise, surprise?

Som tur är leder Alliansen stort i mätningarna.. Förhoppningsvis genomskådar svenska folket leken ”Följa John” som vänsterexperimentet ägnar sig åt. De tittar bara på vad Alliansen gör, och så härmar de efter precis som i leken. För det kommer inga nya förslag från den sidan. När de ska presentera sin politik, då åker de tåg genom Sverige (precis som Alliansen). De väljer att fokusera på mer pengar till äldre (precis som Alliansen) och mer pengar till studenter (precis som Alliansen).

När det kommer till egna initiativ från de rödgröna handlar det om att införa en butler i tunnelbanan i Stockholm, istället för Alliansens RUT som når hela landet. Och såklart förlaget om att ensidigt tvinga USA att dra tillbaka alla sina baser från hela världen (signerat kommunisten Ohly), som visar att de rödgröna inte vet hur man bedriver utrikespolitik.

Rödgrönt samarbete har ingen framtid

Även om de rödgröna gång på gång försöker övertyga svenska folket om att de kan regera tillsammans, så känns det fortfarande långt från trovärdigt. Kvällens framträdande i SVTs partiledarutfrågning, där Mona Sahlin (S) fick möjlighet att framträda som statsministerkandidat och ledare för en påstått samlad opposition, blev ett fiasko för vänsterkartellen.

När Socialdemokraterna, senast under Göran Persson, satt i regering var socialdemokraterna tydliga med att de var regeringspartiet. Deras politik var i slutändan det som gällde, även om de kompromissade in vissa frågor från samarbetspartierna. Inte så att jag är en stark vän av Socialdemokraterna, men faktum är ju att de har regerat landet så pass länge att de vet hur man ska agera i regeringsställning. Till exempel kan man inte som regeringsparti gå ut och kräva ensidigt att USA ska dra tillbaka alla trupper från de 140 baser de har runt om i världen, medan ryssarnas baser är helt legitima.

Låt oss dra en parallell mellan svensk inrikespolitik och filmen Lejonkungen. Reinfeldt får axla rollen som Mufasa. Som Simba ser jag gärna Göran Hägglund, medan Björklund och Olofsson kan få vara Timon och Pumba (inte så skärpta, men nyttiga att ha när det gäller ). Mona Sahlin är självskriven som Scar. Låt oss också anta att det sker som i filmen, att Scar får ta över lejonriket. Det som kommer ske då är att de frodiga landskapen kommer att försvinna. Växtlighet, sol och tillgång till mat kommer att ersättas med torka, mörker och brist på resurser. Det är vad som kommer att ske eftersom Sahlin bjöd in de skattande hyenorna (vänsterpartiet och miljöpartiet) till samarbete.

Socialdemokraterna kan med bihangen V och MP inte längre stå för en någorlunda ansvarsfull politik. Istället är det gamla Sovjet som tar plats i regeringen tillsammans med lata och opålitliga miljöpartister. Johan Ingerö har lyckats formulera detta skarpt, och på ett humoristiskt sätt, i sin analys av dagens partiledarutfrågning.

Sahlin kunde inte ge något rimligt svar på frågan varför det just är amerikanska baser och kärnvapen som måste monteras ned och skickas hem. Hon gjorde ett par desperata försök att lösgöra sig från det Ohlycksaliga utrikesprogrammet, men utan att lyckas. Frågorna klibbade fast som sovjetisk olja, och S-ledarens humör sjönk i samma takt som hennes frustration steg. ”Varför skriver ni inget om Ryssland, som just har varit i krig”, undrade Knutsson. ”Om det inte står något om det så borde det göra det”, blev det något bisarra svaret.

Johan Ingerös analys av Mona Sahlins utfrågning i SVT

Om den svenska röda avundsjukan

KDU-ordförande Charlie Weimers skriver en riktigt bra artikel på Newsmill om den svenska röda avundsjukan och hur den har anammats av Miljöpartiet ”de röda”.

Med samma logik skulle direktören få betala 40 kronor för en liter mjölk medan hans sekreterare får samma mjölk för en femma. Är det rättvist? Nej, inte särskilt.

Charlies artikel på Newsmill

Gör monarkins existens till valfråga

Visste du att Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly vill avskaffa den svenska monarkin? De rödgröna partierna är överens om att ett svenskt kungahus är en tradition som inte ska föras vidare. Kronprinsessans bröllop blev en hyllning till brudparet och till monarkin. En halv miljon svenskar gav sig ut på Stockholms gator för att fira de två. Men om de rödgröna partiernas partiprogram får avgöra skulle både Kungen och Kronprinsessan tvingas abdikera.

Kravet från S, V och MP på att avskaffa monarkin är inte nytt. Det paradoxala är att de tidigare har haft majoritet i riksdagen och haft alla möjligheter att fatta nödvändiga beslut. Men de har inte vågat, eftersom en övervägande majoritet av det svenska folket tycker om monarkin och vårt kungahus.

Efter de vackra bilderna från bröllopet Stockholm, där vi alla påmindes om vår svenska tradition och rika historia, tror jag att många svenskar var stolta över att vara just svenskar. Denna enande stolthet är något vårt land behöver idag, efter finanskriser, höga arbetslöshetstal och fokus på terrorism och annan osäkerhet i omvärlden. Stolthet över det arv vi får bära och de traditioner som vårt land bygger på. Monarkin har förmågan att samla och symbolisera allt detta.

Med Kronprinsessan Victoria som tronarvinge kommer monarkin också i framtiden att vara folklig. Vår blivande drottning tackade svenska folket i sitt tal från slottet, för att hon har fått sin prins. Daniel var en vanlig kille, en vanlig svensk från en ordinär svensk familj. En man av folket, som nu har blivit prins av Sverige. Mer folkligt än så kan det knappast bli.

Sverige har en modern monarki med företrädare som på alla sätt vet att representera Sverige på ett bra sätt. Det apanage kungahuset får, som förutom att bekosta slott och kulturskatter också är deras lön för det hårda arbete de utför, är mycket måttligt i förhållande till de mångmiljonbelopp som kungahusets medlemmar varje år genererar genom att representera Sverige i utlandet och locka företagare till investeringar i landet. Så monarkin är inte bara folklig, modern och samlande, utan också billig.

Jag hoppas att det tidvis desperata motstånd mot monarkin som manifesteras, främst av företrädare från vänsterkanten, nu tystnar i och med bröllopet. Vårt kungahus är värt sitt starka stöd i och med deras tydliga förankring hos det svenska folket. Men risken finns att de får en mindre framträdande roll eller kanske till och med tvingas abdikera, om de rödgröna partierna får bestämma.

Jag tycker det är högst relevant i dessa dagar att belysa det faktum att S, V och MP vill avskaffa monarkin, medan samtliga partier i Alliansen vill behålla vårt statsskick och kungahus. Jag hoppas innerligt att de svenska väljarna är med och gör monarkins existens till en valfråga i september. En röst på de S, V eller MP är en röst för att tvinga Kronprinsessan Victoria att abdikera. Det bör alla väljare vara medvetna om.

Andreas Brovig

Melonpartiet de röda (MP)

Så har Sverige fått ett nytt parti. Det är Melonpartiet (MP) jag menar. Tidigare hette de Miljöpartiet, men efter att ha lämnat sina hjärtefrågor i händerna på kommunister (anförda av Lars Ohly) och populistiska socialister (vars härförare är Toblerone-Mona) återstår bara ett rött innehåll. Trots det röda innehållet hävdar de att de fortsatt är gröna, därav det nya partinamnet efter den klassiska vattenmelonen; rött innehåll med grönt förhållandevis tunt yttre skal. Det gröna finns där för syns skull men innehållet, det man äter, är rött.

Vår vice statsminister Maud Olofsson (C) har tagit fasta på det faktum att Miljöpartiet fått kompromissa med det mesta och numera är ett rött parti. I en artikel i Aftonbladet förklarar hon varför Miljöpartiet inte längre kan leva upp till sin slogan ”de gröna”. Istället, hävdar Olofsson, är det Centerpartiet som står för en modern och trovärdig miljöpolitik tillsammans med Allians för Sverige. Och jag måste ge Maud Olofsson rätt.

De senaste åren har vi satsat 370 miljoner kronor på biogas, 220 miljoner på solceller och 875 miljoner på andra generationens drivmedel. Miljöbudgeten har ökat från 15 till 20 miljarder kronor. Vi har gått från 23 000 miljöbilar till 300 000 tack vare miljöbilspremien.

Maud Olofsson (C) i Aftonbladet

Valet ser ut att kunna bli en rysare, om man ser på opinionsmätningarna. Men ett före detta grönt miljöparti som blivit rött, ett socialdemokratiskt parti utan en trovärdig ledare med väljare som helst ser Reinfeldt som statsminister och ett smygkommunistiskt vänsterparti som fått gehör för sina tokiga förslag i vänsterkartellen, har förhoppningsvis ingen stor chans att få en majoritet av väljarna på sin sida. Varför skulle svenska folket vilja ha en regering som höjer bensinskatt, inkomstskatt och ger dyrare hushållsnära tjänster, utan att kunna presentera vilka konkreta förbättringar för folk i allmänhet som de ökade intäkterna till staten ger?

”Ship to Gaza är nyttiga idioter”

Här är ett sunt annat perspektiv på den rapportering som nu sker från Gaza:

Bra att Hamas nu inte får det besök de hade förväntat sig. Hamas förtrycker och förföljer gazaborna samtidigt som de överst på dagordningen har att utrota Israel. Ship to Gaza är nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare.

Niklas Wykman, MUF-ordförande
Artikel i Aftonbladet

Samtidigt kan vi läsa i Svenska Dagbladet att Lars Ohly (V) inte skräder orden när han beskriver Israel som ”satans mördare”. Är det verkligen helt OK i Sverige idag att kasta ur sig sådant? Och Lars Ohly vill bli minister i Sveriges regering efter valet? (*ryser*)
Och Miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan är med på en av båtarna i medelhavet.

Detta säger mycket om vilken mellanösternpolitik Sverige riskerar att få efter valet om vänsterkartellen vinner; bojkotta eller kanske helst upplösa Israel som stat, ge bistånd till Hamas och stötta palestinska terrorister med svenska vapen så att de kan ge mer motstånd mot den demokratiska staten Israel.

Efter vad jag läst om det som hänt och om Ship to Gaza så handlar det om en stor aktion mot Israel. Det officiella syftet är att ta förnödenheter till Gaza sjövägen, men i och med det stöttar man Hamas-terroristerna och deras försök att förgöra Israel. Omvärlden borde först se till att få bort Hamas från makten, först då kan det palestinska folket i Gaza få varaktig hjälp på riktigt.

Aftonbladet till Wykman:

Är inte målet – att komma med förnödenheter till Gaza – lovvärt?

– Fast det är ju inte målet med Ship to Gaza. Israel har ju erbjudit sig att frakta dit alla förnödenheter. Målet med detta är ju uppnått: nämligen den situation vi nu befinner oss i – att skapa en stor politisk konflikt. Här måste man granska Ship to Gaza och de verkliga motiven bakom detta mycket mer noggrant. Det är givet att det är en politisk aktion, det är därför det är politiker ombord, säger Niklas Wykman.

Går inte att lita på lata miljöpartister

Det är nästan som en fars, att ta del av Miljöpartiets kongress i Uppsala. Gång på gång kan vi läsa artiklar om hur ombuden kör över partistyrelsen i fråga efter fråga.
Igår skrev media om att många ombud, inklusive EU-parlamentarikern Carl Schlyter, kräver att en regeringsdeklaration och tillsättning av ministerposter ska godkännas av en extrainkallad kongress. Partistyrelsen har inte det förtroendet.

Men hur tryggt känns det att en MP-kongress, som vi ju nyss sett kan fatta precis vilka beslut de vill, direkt ska få avgöra sådana frågor? Och hur trovärdiga är språkrören och andra MP-företrädare som nu lovar väljarna en viss politisk inriktning om de får majoritet i riksdagen tillsammans med socialister och kommunister? Vad Wetterstrand och Eriksson säger och lovar spelar i så fall ingen roll.

För redan nu, i ett kritiskt läge mitt i en valrörelse, har MP-kongressen bestämt sig för att ändra den gemensamma politik som S, V och MP lanserade för bara någon vecka sen. Det är snudd på komiskt!! Framför allt sänder det signaler om att det inte går att lita på vad Miljöpartiets företrädare säger.

Senaste bulldozern över MP-partistyrelsen kom idag när kongressen beslutade att de vill införa 35 timmars arbetsvecka (Aftonbladet). Tidigare har de sagt sig vilja återinföra friåret. Talet om lata miljöpartister får man hela tiden belägg för.

– Jag tror att vi glömmer att det är klimatsmart att jobba mindre, sade ombudet Ines Svanergren, som vill ha 35-timmarsarbetsvecka.

Citat från artikel i Svenska Dagbladet

Alla ska få höjd skatt med S!

”Om de rödgröna vinner valet höjs skatten för löntagarna med totalt sex miljarder kronor. Per person blir höjningen mellan 100 och 150 kronor i månaden.”

Lena Mellin i Aftonbladet

Det är ju bra att socialdemokraterna är tydliga med vad de vill. Tobleronepolitiken Mona Sahlin för innebär att de rödgröna vill köpa ting och tang och skicka räkningen till svenska folket. För att kunna betala allt de vill göra ska de höja skatten för alla som har ett arbete. Redan innan valet lovar alltså Sahlin att hon, arbetarpartiets ledare, vill höja skatten för alla de som arbetar.

Alliansen däremot vill att arbete ska löna sig och har gjort ett bra arbete med införandet av jobbskatteavdraget. Det leder till större motivation att skaffa sig och behålla ett arbete, och dessutom får löntagare mer pengar över att handla för, vilket ökar handeln.

Jag vet inte hur sossarna tänker när de vill sänka skatter för sjuka och arbetslösa. Viktigast för de grupperna är väl att rehabilitera och hjälpa hitta jobb? Och såklart, för de som är kroniskt sjuka och därmed inte kan jobba och försörja sig själva, så måste det finnas bra ekonomiska förutsättningar. Men det är inte det Mona Sahlins politik handlar om.